Jag hajar till och tittar igen. Det jag ser berör. ger associationer. Här finns känslan av en konstupplevelse. Kanske hade någon bara roligt och färgen var lite för tunn för underlaget, men jag ser en historia i de rinnande ögonen.

Mina tankar och känslor får mig att fundera över när något blir konst. Blir något konst efter en kvalificerad bedömning av sändarens insats? Eller i mötet mellan sändare - mottagare? ​Är konst en kreativ handling med syfte att uppskattas för sin skönhet eller känslomässiga kraft, ett verk som uttrycker sändarens fantasi, konceptuella idéer och tekniska skicklighet? När det får någon att reagera, att berätta om upplevelsen och vilja veta mer om verket?

Vid Örebro Länsteater står konstverket Tror du på sagor? av Rune Rydelius, från 1980. Den fångar mitt intresse och jag går ända fram, känner på den, funderar över arbetsprocessen, noterar guld och koppargrönt - vill ha den. Verket ger mig en skönhetsupplevelse, en fest för ögonen, titeln talar till min själ. Här finns mer att upptäcka. Å så placeringen, vid teatern.

​Upplevelsen att plötsligt se den ultimata gummiankan över torget är något helt annat och jag tänker på Ernie, Bert och ett badkar. Ankan blir samtalsämne vid matbordet med efterföljande bildvisning. Varför, och vad kostar den att göra, och att köpa? Kommer däcken från tippen, eller är de nya? Hur mycket väger den? Egentligen. Och HUR gör man? 

​När jag googlar finner jag att ankan är del av projektet Open Art 2013 - Örebroarna röstade och kommunen beställde verket. Verket heter Second Rubber Duck och konstnären är ​Villu Jaanisoo från Estland. professor i skulptur vid bildkonstakademin i Helsingfors. Hans kännetecken är återanvänding av material. Den badar på Järntorget. 
​

På väg mot tågstationen tar jag en sista bild. Linjerna får mig att stanna. Linjer och former bygger bilden precis som röda fönsterkarmar ramade in dagens första. På perrongen möter jag en man i rock och hatt, tänker på Mary Poppins och inser att jag glömt mitt paraply på restaurangen. Nåväl, min kappa är blå, i alla fall. Blå som människorna med de rinnande ögonen. Konst eller inte är den också en bild av Örebro och det som får oss att tänka, känna och samtala kan bara vara bra.

​Agneta

Det skulle kunna vara en sommarbild, men pilarna rad i rad skvallrar om kallare dagar; eller vad som borde vara kallare dagar. Med kameran i hand blir årstiderna än mer den klocka som visar är att årstiderna flyter ihop och vi får nya färgskalor. Vi får vinter vid Mälaren utan is och det blå och gula leker och blandas i nya toner. 

Kanske berättar stillheten ändå om vintern. Det är låst till båtbryggorna och en ensam cykel står under pilen där båtplatserna gapar tomma, En enda motorbåt ligger kvar. Änderna tar sig över öppet vatten där isen andra år ligger decimeterdjup med långa skuggor som kastar konstraster i den blåvita snön. Nu badar fåglarna i guld och blått. 

Så en sista bild, en skjuten från höften, från den blå bron över Svartåns mynning ut i Mälaren; den som binder promenaden samman med kajen. Pilträd för pilträd, träpåle för träpåle, lina för lina, och änderna som ger ton åt eftermiddagen. Vill du fotografera linjer, då är det hit du går. Det är här alla möts, strålar samman från alla väderstreck. Året om.

Agneta

Det är med intentionen att fånga fåglar i rörelse jag går ut. Jag hör dem ju, där vid skogsbrynet. I backen där fåglarna låter möter jag en joggare, en man med hund som jag hälsar på för vi har pratat förr. och man med hörlurar. Då rasslar det i träden och fåglarna flyr - sen är det tyst. Jaktinstinkten släpper och min egen rörelse följer solens strålar.
​

För att få så mycket sol som möjligt gäller det att veta hur den tar sin bana runt Råbyskogen; hur den försvinner bakom träden snabbare än du tror. Gå med klockan från syd och vänd om innan halvvägs till den nordligaste punkten; ta till vänster och stanna på stenhällarna mellan de högsta tallarna. Som att hitta Narnia. På stenhällen hittar du en plats för vila, en plats att stå still, en plats att stanna så länge du vill - eller tills du kryper med strålarna mot söder igen, där månen redan väntar. Det är hemtamt och vardagligt och där står ingen kanin i korsningen med fickuret i hand. Inte idag. 
​