Från dagens dis till klara kvällen.

Det är äntligen sommarvärme och det gäller att passa på. Västerås gör just det och på Öster Mälarstand vimlar vyn likt en målning av Breughel; med picknick vid promenaden är min son och jag del av den bilden. Det är ljust som mitt på dagen fast klockan är åtta och jag tänker på samma scen i novemberkylan och mörkret förra året - solnedgången är bäst här, då.

Nu ligger soldis över Mälaren, och det ligger något skirt över stunden när ljuset gör jorden mindre fast i sin form. 

Vi håller oss fast i masten
triangeln som vippar 
horisonten balanserar
all strävan uppåt: den skiraste
blomman, pålen som förankrar
Se, spindeln väver, berättar
i ​cirklar, binder noter samman
sjunger sommaren in

Pärlorna i väven.

Brygg- och båtfästen och räcken är fulla av spindelvävar​. Där en slutar tar en annan vid. Ingenstans har jag sett så många på en gång, ingenstans så fulla av flygfän. Några knott färre för ben och armar ger glitter utan regn. Som pärlor på tråd är de prydnad för kameran när du stannar på håll och låter solen lura ögat.

När kvällen klarnar. 

Innan vi hoppar in i bilen tar jag en sista bild. Istället för att vara innanför bilden, är jag utanför den. Utanför, på kajen vid Öster Mälarstrand. Dags att styra kosan hemåt.

Agneta