Tankar om tidlöshet.

Det är en blå och gul dag med sol utan moln och himmel som speglar sig i Mälarens vågor. Det blåser, kallt, det är till och med is på vattenpölarna. På väg längs bryggorna genom Hamre våtmark möter jag alla de många som som liksom jag dras till platsen - här finns inget som skymmer solen. De små utsticken med sittplatser är begärliga och jag har ett av dem för mig själv när jag skapar dis ur gult och blått och tiden tycks stanna i sepia.

Vad säger solen dig?

Jag tror på tidlöshet. På medvetenhet och stunder i naturen där bara elementen gör sig hörda och allt brus försvinner. Kan det vara så att vi behöver det mer än någonsin, just nu? Se hur skön världen är att vakna och somna till. Låt mig säga att efter 44 sidor i Viktor E. Frankls Livet måste ha mening : erfarenheter i koncentrationslägren, ser jag annorlunda på varje soluppgång, på varje solnedgång. På varje andetag, fri eller ofri.

Håller skuggor oss fast eller sätter de oss fria?

Vi är många som fotograferar vår egen skugga, andras skuggor, reflektioner i glas och vatten. Jag har en skugga - därför finns jag. Skuggan är tidlös. Den är du utan ålder år från år, i den lever du som du vill. Som du är. 

​Där är du. Där är du ute i solen med elementen i tid och rum, och utan den. Och när solen möter månen är du ny. 

Agneta